Linnéa, 30 år.

När jag var i vecka 32 med mitt första barn upptäckte MVC att jag hade högt blodtryck. Jag blev anvisad att åka in till förlossningen där det visade sig vara svår havandeskapsförgiftning. Efter ett par dagars inläggning blev beslutet ett akut kejsarsnitt, men jag var inte med på vad som skedde. Förutsättningarna att informera mig om alla steg som väntade fanns inte. Förlossningen gick bra, min dotter mådde bra, men jag mådde psykiskt dåligt. Att vara helt oförberedd på att föda och behöva spendera 26 timmar på IVA efter förlossningen utan att få träffa min nyfödda dotter gav mig post-traumatiskt stressyndrom (PTSD). När jag sökte vård via primärvården för att få samtalsterapi, fick jag veta att första akuttid för samtal var om tre månader. Jag gav inte upp och lyckades till slut få en tid hos en terapeut på neonatalavdelningen som hjälpte mig hantera mitt trauma. Jag hade tur. Jag är resursstark och hade förutsättningar att leta med ljus och lykta för att få hjälp på annat håll. Alla har inte den turen.  

Två år senare var jag gravid med mitt andra barn. När det var dags för förlossning blev beskedet att jag skulle bli igångsatt, bland annat för att minska risken för en till havandeskapsförgiftning. Trots min sjukdomshistoria, och trots igångsättningen, lämnades jag och min man ensamma i rummet timme efter timme. Barnmorskorna och undersköterskorna hade helt enkelt inte tid. De behövde finnas på plats för andra födande kvinnor samtidigt.